A Swedish speech


I found a thing I wrote half a year ago to a Swedish speech exam/test (Svenska B muntligt test)) I got an A (Mvg) in grade on it,  so I thought I should post it. Right now it is only in Swedish but when I have graduated in two weeks I will probably put up a translated version of it. I think I changed some things when I did the speech but it is almost exactly as I did it.
We got a theme that we had to talk about and then we had to have at least two things that reminded us of what we talked about.

So once again, this is in Swedish and I will probably translate this some time in some weeks but at the moment I will just put up the Swedish version.

“Jag ska tala om den största resan vi någonsin kommer att göra, den som vissa ser fram emot och andra fruktar. Den som ingen kan undvika att göra någon gång under sin existens. Det är antingen vår sista resa eller så är det fortsättningen på den resa vi redan har påbörjat, kanske så är det först då vår värkliga resa börjar. Jag ska tala om resan till dödens rike.

Vi fruktar många döden, trots att det är något ingen utav oss kan undvika, vi fruktar den antagligen för att vi inte vet vad som händer när vi har dött, människor brukar trots allt frukta det de inte förstår.  Många ser det antagligen som den allra sista resan, när man dör så vaknar man aldrig upp igen. Man försvinner in i ett vakuum av ingenting utan minnen, utan känslor, utan själ. Allting bara försvinner.  Självklart skrämmer den tanken många, att det bara kommer att ta slut, för om vi bara slutar existera utan att ha vetat om vår egna existens, varför levde vi då? Gör inte det livet rätt så meningslöst?

Men tänk om döden bara är början på vår resa eller fortsättningen på resan vi påbörjade när vi föddes?
Jag har läst en bok av Gabrielle Zevin (2005) som heter någon annanstans. Den handlar om 15åriga Liz som dör i en cykel olycka, hon vaknar upp i ”livet efter detta” där alla åldras baklänges från den ålder dom var när de dog. När de väl har blivit nyfödda igen så skickades dom tillbaka till ett nytt liv utan att minnas något utav deras tidigare liv.
Jag tycker att detta är ett mycket intressant sätt att se på det, för om det skulle vara så, så skulle vi leva i en cirkel som aldrig tar slut, vilket betyder att resan aldrig kommer att ta slut, och då skulle vi inte ha någonting att frukta. Vissa människor kanske går runt och fruktar döden under hela livet men upptäcker att de kunde ha lagt den energin på så mycket annat för det fanns aldrig något att vara rädd för.

Alla har vi olika uppfattningar om vad som händer när man dött, men vi kan nog alla vara överens om att det är en resa i sig att dö. Resan kan vara vacker men också otroligt hemsk vilket får mig att tänka på en bild från Crysis 2. (visar en bild)
New york är förstört och i ruiner, man kan anta att många människor har dött, men trots att det är så sorgligt och brutalt så ser jag fortfarande något otroligt vackert i den här bilden.
Trots förstörelsen så känner jag mig väldigt lycklig utav att se den här bilden, jag känner mig lugn och fridfull. Kanske är döden på det sättet också, även om det ser hemskt ut för resten av världen så kan det vara något vackert eller fridfullt för den döde personen.

Men det enda sättet att säkert få veta vad som händer efter döden är att dö, men det betyder inte att vi borde slänga oss huvudstupa utför en klippa bara för att vi är nyfikna. Döden kommer så småningom till oss alla och tills det är dags bör man leva livet till fullo, för om det skulle vara så att vi bara slutar existera efter att vi dött, borde vi inte ha gjort något vettigt med våra liv så vi inte behöver ångra våra handlingar när vi ligger på dödsbädden? ”